Sammanhangstillhörighet

I tisdags besökte jag en kund där jag fått en ny kontaktperson. Den nye och jag känner varandra från hans tidigare arbete och det var väldigt kul att ses igen. Det visade sig att han och hans förra arbetsgivare varit eniga om att han skulle sluta och att separationen skulle ske i bästa samförstånd. Så blev det och min kontakt fick också ett bra avgångsvederlag med sig när han gick. Han berättade vidare att det under de första nio månaderna var alldeles ljuvligt att få ägna mer tid åt familjen, resor, golfandet och andra saker som låg nära hans hjärta. Men när de nio månaderna hade passerats började han känna att det var dags att arbeta igen. Att tillhöra ett sammanhang. Att vara behövd. Vi pratade en lång stund om just det där att tillhöra ett sammanhang och att vara behövd. Det är så djupt rotat i oss att det är snudd på rörande. Det sägs ju ibland att ensam är stark. Aldrig i livet säger jag. Du kan möjligen vara ensam och ett stark ett litet tag, men i det långa loppet behöver du en flock av något slag. Saknas den ingrediensen finns det en uppenbar risk att du på ett eller annat sätt blir en kuf av något slag. Vilket kan få till följd att omgivningen kan ha svårt att relatera till dig och den negativa spiralen riskerar att ha mer och mer bråttom för varje dag som går. Det kan vara värt att tänka på det om man umgås för mycket med föreställningen om att ensam är stark.
 
"När det var dags för den årliga bilsemestern rymde han och jag till skogs"
Tre bröder - Ulf Lundell
Allmänt | | Kommentera |

I väntan på en repris

I min enfald trodde jag att jag hade alla kanaler som behövs för att titta på all världens fotboll, men nej. Jag saknade C More Live 2 och det är exakt där som IFK Norrköping - Hammarby visas. Som tur är repriseras den om åtta minuter i C More Fotboll. Alltså har jag roat mig med att stänga av mobilen för att inte frestas att öppna eventuella SMS och bara titta lite på Twitterflödet för att få en teaser om hur det går. Skruvat? Tveklöst, men det är så det funkar i en hjärna som min. Dessutom vet jag att jag inte är ensam, vad det nu kan vara värt en kväll som denna.
 
Vad jag tror om matchen? Nej, så lättlurad är jag inte. Jag trodde och tyckte och tänkte en massa inför matchen mot GIF Sundsvall förra måndagen. Hur det gick vet vi alla och jag vill inte gå i den fällan igen. Aningen skrockfull har jag alltid varit och det går inte att tvätta bort helt. Det enda jag önskar ikväll är att Lars Mendonca Fuhre går in i de närkamper han ställs inför. Går in på riktigt och visar att han inte är rädd. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att han agerar väldigt tveksamt och fegt i närkampsspelet, och jag hoppas verkligen att han kan får hjälp med dessa tveksamheter. Hur det än är, och vad man än tycker om det, är fotboll ett fysiskt spel och på den här nivån måste du kunna gå in i en duell på riktigt. Att du förlorar tre av fyra är en sak, men du får aldrig visa att du är rädd. Gör du det äter motståndarna upp dig fortare än du hinner tänka att det kommer att göra fysiskt ont. Den psykologiska fördelen som du ger motståndarna en sådan gång kan i värsta fall betyda många förlorade poäng när en tabell ska summeras. Det är det aldrig värt. Fråga mig, jag vet hur det är att vara rädd och tveksam i närkampsspelet och hur det känns när alla är irriterade och förbannde för att man inte vågade satsa. 2015 finns det hjälp att få och jag hoppas att Hammarby ger Lars Mendonca Fuhre den hjälp han behöver, om så inte sker finns det en risk att hans karriär går neråt i stället för åt andra hållet. Vilket verkligen skulle kännas som slöseri med en talang som har det mesta.
 
"Vi gömde oss i skogen med katter och vin"
Snön faller - Ulf Lundell
Allmänt | | Kommentera |

Deadlines är till för att hållas

Har precis levererat iväg en text till redaktör Hagström. Texten handlar om mitt samtal med Hammarbys assisterande tränare Carlos Banda och publiceras i Supportrarnas Matchprogram i matchen mot Halmstad den 30 maj. Passande nog, med tanke på Carlos efternamn, pratade vi om vikten av videoanalyser. Jag vet, lite Göteborgsvarning, men sådant händer. Det var dock inte Göteborgsreferensen som var grejen, det var i stället det ögonblick av Déjá Vu som dök upp vid själva textskickandet.
 
Att försöka räkna ut hur många deadlines jag har haft för ett antal olika publikationer genom åren låter sig inte göras. Det som snarare är intressant, i alla fall ur en högst egoistisk synvinkel, är hur jag orkade under åren som skribent för Svensk Fotboll. 10 nummer per år, alltså lämning en gång var femte vecka ungefär, vilket i sin tur innebar att det under dessa fem veckor skulle ringas och bokas intervjutider, det skulle skrivas korta och längre artiklar utan intervjuer, det skulle göras rejäla researcher, det skulle gärna vridas och vändas, samt sist men inte minst ville jag försöka se så mycket livefotboll som möjligt. Under tre års tid såg det ut såhär. Samtidigt hade jag under nästan hela denna treårsperiod ett heltidsarbete med en del resande som inkluderade övernattningar. Att jag fick ta till nätter där jag inte lade huvudet på kudden före 02:00 var snarare regel än undantag.
 
Om jag hade roligt? Enormt!
Om jag missade någon deadline? Här är det bäst att redaktör Hagström och redaktör Wigren får säga sitt innan jag klappar mig själv alltför frenetiskt på axeln. Jag vet dock att båda ansåg mig vara pålitlig när det gällde att hålla tiden, något som förstås gjorde min redan stora respekt för dem båda ännu större eftersom jag visste att de hade ett digert jobb när alla skribenters texter landade i deras datorer. 
 
"På pianot står ett fotografi, av den man hon älskade, han dog i Paris"
Danielas Hus - Ulf Lundell
Allmänt | | 2 kommentarer |
Upp