Den lidande mannen

Vardagsrutinen är att lämna hemmet vid 08:20 och vandra Folkungagatan bort till Medborgarplatsen tunnelbana. Vissa människor ser jag nästan varje dag, vi möts på trottoaren och ibland ger vi varandra en diskret nick. Inte mer. En av dessa människor som jag ser nästan varje morgon, men som jag ännu inte nickar åt, är en man i min ålder. Aningen kortare än mig. Lite tunnhårig. Glasögon. Oftast klädd i jeans och en kavajjacka och med fotriktiga skor på fötterna. Han går varken fort eller långsamt och han smälter in i gatubilden på ett naturligt sätt. Jag har sett honom i ett par års tid. För några veckor sedan var det något som var annorlunda med mannen. Han var fortfarande i min ålder, han hade inte krympt, det tunna håret kanske var en aning tunnare, glasögonen satt kvar på näsan, klädseln densamma som förut, skorna likaså, samt hastigheten i steget. Skillnaden var att han hade ett lidande ansiktsuttryck som nästan gjorde ont att se. Vad hans smärta bottnar i vet jag förstås inte, men jag har genom åren sett människor i psykisk nöd och jag är ganska säker på att den här mannens lidande blick bottnar i just det. Blicken går inte att beskriva och allt jag känner är att jag hoppas att han har någon att prata med. Någon som bryr sig om just honom och det som tynger honom. Ingen ska behöva bära ett psykiskt lidande själv. Ingen.
 
"Som ett regn i september där bara fel saker blir sagt"
Alice - Plura Jonsson

Fin filmupplevelse

Svensk film kan lindrigt sagt vara riktigt dålig.
Men givetvis kommer det små pärlor som Monica Z till exempel.
Ja, även samtliga filmer av Ruben Östlund förtjänar ett högt betyg.
Idag var det dax igen; "Min så kallade pappa". Ulf Malmros har både skrivit manus och regisserat denna fantastiskt sevärda film om Malin som väntar barn med en kille som är föga intresserad av att bli en ansvarstagande pappa och mitt i allt kaos beslutar sig Malin för att ta kontakt med sin pappa som varit en skuggfigur under hela hennes liv. Där tar det fart och med Vera Vitali i huvudrollen som Malin blir det som skulle ha kunnat bli smetigt och sentimentalt bara ytterst mänskligt och tänkvärt och på riktigt och alldeles fantastiskt jättebra. Gå och se. Det är ett måste. Och om inte Vera Vitali får en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll kan de lika gärna lägga ner Guldbaggetänket. För alltid.
 
"Tunga hänger skyarna av regn som aldrig kommer ner, det här är hur det blev" / Skolklockan - Lars Winnerbäck.

En föraning

Jobbar väldigt långsamt med min nya bokidé och det är skönt att känna att det inte är bråttom. Det är ju inte direkt så att Bonniers, Norstedts och Piratförlag ringer varje dag och undrar när jag blir klar. Hur som helst, här kommer i alla fall ett smakprov från kapitel tre.
 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

Mattias Jönsson stod och väntade på tunnelbanan som skulle ta honom från Sankt Eriksplan till Skanstull. Morgonen var tidig och i Mattias huvud rörde sig en enda sak; att han skulle lägga sig tidigare ikväll än vad han hade gjort de tre senaste veckorna. Om sommaren vänder man dygnet, det hör till på något sätt och Mattias var inget undantag, snarare tvärtom, och nu när han dessutom var inne i en bra period i läsandet om Franska Revolutionen fastnade han så pass rejält att han inte riktigt hade koll på tiden. Konsekvensen blev en trötthet som eskalerade och så smått började tära på honom.

 

Skanstull är ingen upplyftande syn på morgnarna men Mattias tar ingen notis om det, utan styr i stället stegen målmedvetet till Systembolaget där han extraarbetar när han behövs, och när han kan. Ett alldeles optimalt arbete som inte på något sätt inkräktar på hans studier. Mattias vet hur han fungerar och är därmed helt på det klara med att det enda sättet att lyckas med studierna är att han verkligen kämpar. Att han är tillräckligt disciplinerad och plockar fram allt det han har inom sig. Tidigare i hans tjugonioåriga liv har han alltid tagit den enklast tänkbara vägen, vilket än så länge har fungerat, men de gånger Mattias erkänt för sig själv att det inte håller att vara lat har han inte orkat tänka den tanken hela vägen.

 

Avigsidan med att arbeta på Systembolaget är att Mattias varje dag tvingas ta del av alldeles för många människor med någon form av missbruksproblem. Mattias kan inte, trots att han har försökt, bara rycka på axlarna och tycka att det känns bekvämt med delar av det klientel som frekventerar Systembolaget. Mattias känner att han vill göra något för dessa människor, men han vet att han inte kommer att göra det. I alla fall inte just nu. Känslan är mer ett utslag av stark empati än sunt förnuft, men Mattias intalar sig själv att han någon gång i livet kommer att engagera sig för de utsatta och svaga i samhället. På ett eller annat sätt.

 

Mattias har i två års tid gått i samtalsterapi hos en man som enligt Mattias mamma, Louise, var en gammal klasskamrat till henne, något som Mattias inte yppat under terapitimmarna. Terapeuten, som är en ganska hemlig och fyrkantig typ, hade förmodligen ansett att Mattias skulle byta terapeut om han blivit varse att Mattias mamma och han var gamla bekanta. Mattias vill fortsätta hos honom av flera skäl, där det starkaste förutom närheten rent geografiskt, Mattias och terapeuten huserar på varsin sida av Sankt Eriksbron, är att han med kirurgisk precision redan från dag ett visat sig förstå Mattias problem och utrustat honom med användbara verktyg så att han kan gå vidare i livet på ett tillfredsställande sätt.

 

Terapin har kommit att bli näst intill beroendeframkallande och Mattias får lite ångest när han tänker på att terapeuten sagt att han räknar med att Mattias bör vara klar innan jul. Innan Mattias började hos terapeuten var han fruktansvärt skeptisk, men insåg till slut att han inte hade något val. Om han skulle bli hel var han tvungen att göra resan. Och göra den ordentligt. Inte ljuga eller försköna, bara kräkas upp hela sanningen. Annars var det ingen idé, då skulle pengarna var kastade i sjön och den enda han hade lurat var sig själv vilket förstås var fullständigt vansinnigt.


Hoppas någon sponsor kliver fram

Vi gör klart det en gång för alla; fotboll ska avgöras på planen och ingen annanstans. Även om det skulle gagna Hammarby om Ängelholm FF går i konkurs till veckan vill jag inte att det ska bli så. Tänk om det vore omvända världen. Hemska tanke. Dessvärre verkar det som om Ängelholm har svårt att hitta en finansiär, till och med den egna kommunen har uttryckt sig mycket negativt till att vilja hjälpa laget.
 
Låt oss hoppas att Ängelholm får spela klart och att det drama som är i toppen av tabellen slutar lyckligt. Just nu är det lyckligt med en andraplats som innebär direktavancemang. Fem omgångar kvar och även om det är en av de största klyschorna är det bara att inse att allt kan hända. Det enda som inte får hända är att det blir segrar på något annat underlag än gräs, oavsett om gräset är riktigt eller konstgjort.
 
"Där det klara och det enkla får råda som det vill"
Öppna landskap - Ulf Lundell

Filmen började rulla

Ikväll startar en tv-serie på SVT gjord av Sanna Lundell och Ann Söderlund. Serien handlar om att vara medberoende till missbrukare av ett eller annat slag. Igår var det ett inslag i Aktuellt om ”Djävulsdansen” som serien heter och det blev väldigt klart för mig att jag kom lindrigt undan när min mamma drack för mycket och dessutom ”kryddade” det med att ta starka mediciner. Jag bodde med min pappa och hans fru under de här åren och träffade bara min mamma på loven. Då var hon okej, men jag förstod ganska tidigt att hon hade problem med alkoholen och att hon försökte skärpa sig när vi sågs.

 

Inslaget i Aktuellt gjorde mig fundersam och det tog hårt känslomässigt även om det givetvis hade kunnat vara mycket värre. Jag kunde ha bott permanent med min mamma och anpassat ihjäl mig för att allt skulle vara bra och normalt. Nu slapp jag de värsta smällarna men titt som tätt poppar det upp att jag utan tvekan tog stryk under de här åren, och kanske var det därför som jag fullständigt flippade ut på julafton 1985 och ställde ett ultimatum till min mamma; sluta att dricka eller sluta att träffa mig. Hon valde mig, vilket jag förstås är glad för men det fanns alltid en oro att hon skulle trilla dit igen.

 
Det ska bli spännande att följa ”Djävulsdansen” och jag får räkna med både igenkänning och ont i magen. Men som sagt, det kunde ha varit värre. Det kan det alltid.
 
"Gör vad du vill men bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen"
Ta min hand - Plura Jonsson

Söndag, härliga söndag!

Den här söndagen kan jag bara vara nöjd med.
Första träningen på det renoverade gymmet och det var så skönt och så behövligt och så inspirerande. Nu är det bara vaden som ska bli hundraprocentig, då blir det en träningshöst och en träningsvinter och en träningsvår utan dess like.
 
Efter träningen såg jag Roma enkelt avfärda Cagliari med 2-0.
Det var stabilt och tryggt och när man slår om från försvar till anfall går det undan på ett sätt som lovar gott. Säsongen är bara i sin linda och ett tufft CL-spel tillkommer jämfört med i fjol, men det känns faktiskt som om Roma på allvar kan utmana Juventus i år. Dels av egen kraft men också för att jag upplever att Juventus inte riktigt är lika bra som förra året, men det kan vara en kombination av synvilla och önsketänkande. Dessutom återkommer Pirlo inom kort och då vet vi att Juventus kommer att lyfta sig ytterligare.
 
Denna härliga söndag avslutades på Nya Söderstadion.
Sex vackra noll mot ett totalt chanslöst Syrianska. Fem olika målgörare, vilket alltid är positivt. Linus Hallenius blev målskytt i sin hemmacomeback, som taget ur Buster. Men det som gladde allra mest den här kvällen var Stefan Batans magnifika vänsterbackspel. Vilken löpvillighet, vilken duellspelare, vilken passningsfot, vilken vilja och vilket självförtroende han visar. Helt magiskt bra och jag tror faktiskt att han har ännu mer att plocka fram om det behövs.
 
"Jag tar färjan i natt, till rosornas ö, på akterdäck, med en flaska vin" / Hav utan hamnar - Ulf Lundell.

Motvinden för Friends Arena fortsätter

Det skulle vara mycket intressant att få reda på varför inte Friends Arena räckte hela vägen fram till att vara en av de tretton arenor som huserar EM 2020. Även om gräskvalitén på den nya nationalarenan är under all kritik är det trots allt sex år kvar och tid fanns att fixa till underlaget. Alltså faller den teorin bort. Hur stor del har säkerheten? Det är ju inte bara en gång som åskådare letat sig ner på planen för att väcka uppmärksamhet. Att det varit stökigt att ta sig till Friends Arena med kommunala transportmedel kan inte vara ett reellt skäl, den biten är precis som gräsets kvalité fullt möjlig att lösa. Som ni märker är det bara spekulationer, men onekligen kickade min hjärna igång när det stod klart att Friends Arena inte kvalade in. Kanske kommer sanningen fram vad det lider, eller så gör den inte det och kanske är det lika bra.
 
Sepp Blatter och etik kan aldrig förekomma i samma mening.
I alla fall inte om den har som ambition att vara helt fri från ironi.
 
"Dörren slår igen bakom mig och farstun känns som en grav"
Främlingar - Ulf Lundell

Vagn1, plats 44, 16:25.

Jag har gått ifrån mina principer idag genom att skvallra.
Nej, det är inte jag som säger det.
Det är en kvinna snett emot mig i tågkupén på väg hem från Örebro som med ett lite diskret fniss levererar denna replik till en man som antagligen är hennes kollega och som hon definitivt är väldigt kär i, alternativt imponerad av, eller varför inte båda delarna. Om han är intresserad? Kanske, men han döljer det ganska väl och har antagit den lite coola positionen, förmodligen ytterst medveten om att han ligger bra till.
 
Mitt emot sitter en ung tjej som skriver sms för brinnande livet och som ler mer och mer för varje minut som går. Undrar just vem hon skriver till? Ett vet jag i alla fall; hennes leende smittar och jag antar att den hon skriver till också ler.
 
Livet pågår.
Här och nu.
Ett tåg är en fantastisk plats om man vill hämta stoff till en bok eller två. Det handlar bara om att öppna ögonen och öronen och låta sig drabbas av människorna och allt vad de bär med sig och på ett eller annat sätt förmedlar.
 
Ikväll ser jag B.M. - M.C. i CL.
Igår gjorde MFF en bra insats.
Det räcker så!
 
"Du har din mössa, jag har min skuld, vi kör ifrån dom kväll, ut genom tullarna, ut i från stan, vi sticker när klockan slår tolv, man ska inte rymma men jag menar vafan, det har gått träbock i tillvarons golv"
Taxi - Ulf Lundell

Tevez mot Halsti. Wow liksom!

Ikväll är det äntligen dags för första omgången i CL:s gruppspel.
Det är något väldigt speciellt med den turneringen och det blir förstås inte sämre av att Malmö FF är med som första svenska representant på 14 år. De kommer att få det svårt men med lite flyt kan Markus Rosenberg och hans kamrater knipa den tredjeplats som innebär spel i EL efter jul och ytterligare ett antal miljoner in på kontot. Juventus i Turin är tuffast tänkbara start och det är förmodligen lika bra att ta sig an dem på en gång. Grupp A är för övrigt den enda gruppen med fyra ligamästare.
 
Roma kliver in i morgon.
CSKA Moskva hemma på Olimpico.
Tre poäng tack.
Vill att drömmen om avancemang ska leva.
Jag menar; B.M. och M.C. i samma grupp...
Nåväl, fotboll spelas som bekant aldrig på pappret.
 
Märkligt att AIK inte förmår att bättre ta till vara på de gånger Malmö FF tappar poäng. Såg inte matchen igår och ska inte såga AIK alltför mycket, men eftersom det inte är första gången det händer blir jag aningen fundersam på vad det egentligen handlar om.
 
13 % är fortfarande 13 % för mycket.
Det hjälps inte.
Dessutom tror jag att Löfven gjorde ett misstag som inte vill ha med V i en regeringskonstellation. Visst, V är rödare än på länge och S är blåare än på länge, men det är ju ändå två partier på rätt sida om mittlinjen som borde klara av att samarbeta. Det här kan bli en spännande fyraårsperiod. Eller inte.
 
Nu lägger jag på det politiska locket för ett bra tag.
Det leder ingen vart och tröttar bara ut mig.
Dock, mina röda rötter har rumstrerat om i mig rejält de senaste veckorna och jag har tyckt om det.
 
"Jag trodde det var ett ärligt spel, du kan inte ens stava till ordet"
Första klass - Plura Jonsson

Miraklet i Huskvarna

Denna valdags sena timmes sista fundering går inte till att det i vårt land finns 13 % som inte anser att det finns något annat alternativ.
 
Det går i stället till det faktum att Hammarby reste sig på 9,843455 i fredags och att de tre poängen är så extremt värdefulla att det knappt går att sätta ord på dem. Har skrivit det förr och upprepar det gärna igen; att se Hammarby på TV är fruktansvärt jobbigt, och i fredags var det verkligen fruktansvärt jobbigt.
 
I första halvlek såg Hammarby ut att vara närmare de nedre kvalplatserna än den övre. Inget stämde och det var skönt när domaren förkunnade att det var paus. Andra halvlek blev bättre men jag fick aldrig den där behagliga känslan i kroppen att det här kommer att ordna sig, snarare tvärtom.
 
Men de sista 15 minuterna, tilläggstiden inkluderad, skedde miraklet i Huskvarna, och med tanke på var i Sverige Huskvarna ligger var det kanske något halvreligiöst väsen som lade sina ludna valkiga händer över Kennedy & Co. Helt plötsligt hade vi gjort två mål men också kostat på oss att missa en straff, och de tre extremt värdefulla poängen var i hamn som om ingenting hade hänt.
 
Det kan återstå allt från sju till nio matcher för Hammarbys del.
Varav tre eller fyra på bortaplan.
Jag kommer att se allt.
Det är karaktärsdanande.
Och förhoppningsvis utmynnar allt i att den rangliga och halvt livsfarliga hissen går upp från den gruva som kallas Superettan. Och att när vi vant oss vid ljuset och fått av oss de smutsiga kläderna och den skavande hjälmen kan känna glädje och stolthet över att vara ett allsvenskt lag igen. Och efter att glädjen på riktigt har sjunkit in och landat ska vi göra allt, verkligen allt, för att aldrig mer behöva klä på oss gruvkläderna igen och bege oss dit där vi absolut inte vill vara.
 
Här och nu bestämmer vi att det blir så.
 
"Det skulle inte hända dig, det hände ändå"
Chans - Ulf Lundell

Skönt att valet snart är avklarat

Efter att ha sett två tredjedelar av gårdagens partiledardebatt i TV4 är jag ganska övertygad om tre saker.
 
För det första att ett redan ganska stort politikerförakt ökade ytterligare. Det går liksom inte att ta dessa sex män och två kvinnor på allvar. Substansen saknas i väldigt många fall och till slut känns allt som en enda stor pajkastning med överdrivet mycket skådespeleri.
 
För det andra är jag ganska säker på att Stefan Löfven tappade många presumtiva väljare igår. Han förlorade fattningen totalt när han blev provocerad av Annie Lööf och hade dessvärre inte mycket eget att komma med. Han hamnade i försvarsställning hela tiden och det håller inte i längden. Även om det förmodligen räcker till seger på söndag. Men sen?
 
För det tredje är det väldigt tydligt hur trött och less, jag kanske rent av ledsen, Fredrik Reinfeldt är på att leda landet. Ge karln ett bra jobb i Bryssel om det blir förlust på söndag, det vore det bästa för alla.
 
Till sist; det tar emot att säga det men Göran Hägglund var den av de åtta som gjorde det mest sympatiska intrycket. Han visade prov på humor och glimt i ögat och lät bli att raljera och provocera. All heder.
 
"Trött på all valpropaganda, lika billig som reklamen, vi vill ha ett bättre Sverige, åh fan" / Över gränsen - Lars Winnerbäck.

Ingen raketforskning kanske, men ändå.

Idag slog det mig, kanske aningen sent för en del av er men man kan inte alltid vara snabb. Det slog mig att i princip alla svenska expertkommentatorer har ett förflutet som mittfältare, även om man kanske avslutade karriären längre ner eller högre upp i banan.
 
Titta bara på följande namn och tänk tillbaka, två av dem är dessutom fortfarande aktiva på elitnivå; Pelle Blohm, Glenn Strömberg, Anders Andersson, Ola Andersson, Johan Arneng, Martin Åslund, Anders Svensson, Jens Fjellström, Jon Persson och Markus Johannesson.
 
Det kan ju inte vara en slump att så många expertkommentatorer var mittfältsgnuggare av en eller annan sort. Ska vi tro att nästa generations expertkommentatorer är idel spelare med stor erfarenhet av ytterbacksplatsen? Exempelvis Martin Olsson, Pierre Bengtsson, Stefan Batan, Miiko Albornoz, Nils - Erik Johansson och Johan Larsson för att ta sex ur högen.
 
Nej, jag tror inte det, jag tror att mittfältsteorin håller. Men det viktigaste är givetvis att man är bekväm med att höras och synas och att veta att man har på fötter när man pratar. Oavsett om man spelat på mittfältet eller inte.
 
"Det stod skrivet på den svarta tavlan"
Skolklockan - Lars Winnerbäck

Bra start på ett vanskligt EM-kval

Som jag skrev igår var jag nöjd med ett kryss.
Jag blev bönhörd.
En ex-bajare gjorde målet och visade stort självförtroende.
Bådar väldigt gott inför framtiden.
Ekdal och Granqvist mycket bra.
I övrigt jämnt skägg men försvarsspelet i första halvlek...
Hu!
 
Ryssland väntar på Friends om exakt en månad.
De är bättre än Österrike.
Ändå är jag inte nöjd med kryss då.
Då är Zlatan sig själv igen.
Det kan räcka tillräckligt långt.
 
Och ge Hamrén den arbetsro han behöver.
Frågan är bara om vi behöver honom.
Tror inte det om jag ska vara helt ärlig.
 
"Bara jag får ha mitt ansikte kvar dolt i min älsklings hår"
Somliga går med trasiga skor - Cornelis Vreeswijk

# 1532

Sex dagar kvar till valet.
De osäkra måste bli säkra.
Säkra åt rätt håll.
Ian Wachtmeister dummade sig på Twitter igår.
Sådana som han gör mig rädd.
Vi behöver inte fler rasister och icke-humana.
Tvärtom.
Glöm aldrig det.
 
Såg Tyskland - Skottland igår kväll och även om Tyskland inte imponerade på samma sätt som i VM blev jag ändå imponerad av att det knappt märktes att Hummels, Lahm, Schweinstieger, Özil och Klose saknades från i somras. Stabil seger även om den satt långt inne. Att Tyskland inte ska ta sig till EM är lika otroligt som att Gibraltar gör det.
 
Ikväll nervmatch i Wien.
Nöjd med kryss.
Synd att Nabil Bahouis ljumske stökar till det för honom, han var tydligen högaktuell som startspelare och det hade varit väldigt spännande att se honom mot starkare motsånd än det han får i Allsvenskan och det han fick i torsdags mot Estland. Men som sagt, kryss är bra och det vore onekligen stort om Zlatan gör mål i landskamp nummer 100.
 
Skivlördag med Patric i lördags.
Sju alster kom jag hem med och blandningen är riktigt läcker tycker jag; Lykke Li, Hooters, Band of Horses, Ryan Adams, Thåström, Staffan Hellstrand och Midnight Oil. Har hunnit igenom skivorna två varv och är mest nöjd med Lykke Li och Ryan Adams.
 
Vi tar det en gång till; kryss är bra.
 
"Det kallas himlen och jag har aldrig varit där"
Lilla fågel blå - Staffan Hellstrand

Alltid Lundell

På väg hem igen och utanför mitt tågfönster är det vackert i gränslandet mellan sensommar och förhöst. I lurarna Lundell. Han ska följa mig hela vägen tills vi rullar in på Stockholm C. Ständigt denne Lundell. Exakt hur mycket han har betytt för mig sedan hösten 1978 kan jag inte återge. Vet bara att det är mycket mer än vad någon annan artist, författare, skådespelare, konstnär eller fotbollsspelare har gjort. Det blir lätt smetigt och kletigt när man ska hylla någon, de stora orden tenderar att fastna som ett övervintrat tuggummi under skosulan, och det som från början var lugnt och sakligt har helt plötsligt blivit något som snuddar vid patetik och tröttsamt känslodravel. Alltså stannar jag precis här.
 
"Bättre skrika ett ja än att viska ett nej"
På fri fot - Ulf Lundell.

Om

Min profilbild

Erik Dahlberg

Det kan inte vara en slump att de lag jag bryr mig om; Hammarby, Roma och Tottenham, har en till synes sorglös inställning till världens vackraste konstform.

RSS 2.0