fotbollslivet

Ordpaus idag.

Håll till godo med fyra bilder i stället.

 

Ikväll gjorde Andrea Pirlo sin etthundrade landskamp för Italien, vilket förstås är värt en stående ovation bara det. Mexiko stod för motståndet i Confederations Cup på den mytomspunna Maracanastadion i Rio de Janeiro och jag tycker om den lyckans slump som gjorde att Pirlo fick spela sin jubileumsmatch just där. 

 

Extra kul blev det när han på sedvanligt Pirlomanér skruvade in 1-0 till Italien på en makalöst vacker frispark. Pirlo är fortfarande en alldeles briljant fotbollsspelare, vilket han med önskvärd tydlighet visade matchen igenom. Jag utgår från att han satsar på ännu ett VM, ja kanske rent av ett VM-guld till, innan de magiska skorna har gjort sitt. Med tanke på Italiens kvalspel finns det onekligen goda chanser att Pirlo får uppleva ännu ett mästerskap. Att förbundskapten Cesare Prandelli ser honom som en nyckelspelare även nästa år tar jag liksom för givet.

 

Då: Altobelli.

Nu: Balotelli.

 

Faktum är nog - Nils Ferlin

Engagemang engagerar.

Så även mig.

Middag igår kväll med alla som på ett eller annat sätt arbetar med Supportrarnas Matchprogram. Dundertrevligt och lättsamt. Och väldigt engagerande. Många av dessa härliga människor har känt varandra i mer än tjugo år och allt är sprunget ur ett bultande blödande Hammarbyhjärta.

 

Jag känner egentligen bara redaktör Hagström väl, övriga håller jag på att lära känna och jag blir totalt översvämmande jättelycklig när jag bara sitter tyst och hör hur de diskuterar hur det var 1992 på våren, eller den där eftermiddagen i oktober 2001 när guldet bärgades, eller varför inte kvalet mot Kalmar 1994. De har så många minnen tillsammans, minnen som aldrig kan tas ifrån dem även om Hammarby, vilket en eventuell Gud förbjude, skulle rasa nedåt i seriesystemet. Det är värt en hel ocean i en tid där väldigt mycket är ytligt och flyktigt.

 

Konst i oväntad miljö är alltid läckert

Sverige vann och det var det viktigaste.

Resten kan vi lämna.

Nej, en sak till; Albin Ekdal var precis så bra som jag hoppats.

Känn flåset Rasmus Elm.

 

Fotboll engagerar och det är alltid lika roligt att lyssna på människors åsikter kring vårt landslag. På vägen hem från Friends igår avlöste den ene experten den andre och på dagens lunch överhörde jag en hel del "klokheter". Allra roligast var den man som med emfas försökte övertyga sin polare om att Sverige hade vunnit med mer än 2 - 0 om man satsat på Erkan Zengin och Jimmy Durmaz från start. Polaren vill ha en bättre förklaring än den om att Zengin och Durmaz gör annorlunda saker. Han fick aldrig någon annan förklaring, bara olika åsikter om exakt samma sak: annorlunda saker. Det enda tråkiga är att vi aldrig får veta hur annorlunda det hade blivit med Erkan och Jimmy från start.

 

Färöarna hade fått slita för att hålla sig kvar i Superettan.

 

Lyssnar på Lundell och saknar somrarna mellan 1990 och 2003.

Då var Lundell fortfarande fantastiskt bra live.

Och det var ingen riktig sommar utan minst en Lundellkonsert.

 

Den stora ensamheten utanför allt - Ulf Lundell

När Kennedy mycket listigt skruvade in 2-0 på frispark började jag skriva det här blogginlägget. I alla fall i mitt huvud. Det skulle handla om tre poäng och en viss tillförsikt. Fem minuter senare var den bloggtexten försvunnen och den hade inte kommit tillbaka ens om vi forcerat in 3-2.

 

En enda ynka liten match kvar på Söderstadion och sen är det dags för ny arena. Just nu har jag svårt att se att Hammarby spelar allsvensk fotboll där nästa år. Men, som bekant är ju hoppet det sista som överger människan.

 

Vi tar några bilder i stället.

Det känns mer hanterbart än gårdagens kryss.

 

Det vill till att Rasmus Elm har ett starkt psyke och att han inte halkar in i en tvivelskarusell vars färd går åt alldeles fel håll. Rasmus Elm vet vad han kan, det vi också, men just nu lyser hans kunnande med sin frånvaro. Nu talas det om att han hade magproblem inför matchen i fredags och det blev förvisso en matchbild som inte passade honom. Men i alla fall, på den nivå där Rasmus Elm spelar fotboll måste man visa mycket mer än vad han har gjort under de senaste landskamperna.

 

Jag vill se Rasmus Elm som han var under åren i Holland; där var han lagets centralfigur och hade en fot med i väldigt mycket, han slog frisparkar, han tog hand om hörnorna, han utstrålade att jag är bra på mitt arbete och jag kommer att bli ännu bättre. Nu är vi verkligen inte där och vi kan bara hoppas att det vänder å det snaraste. Gör det inte det är risken stor att Erik Hamrén sidsteppar Rasmus Elm och då, om inte förr, börjar definitivt den tvivelskarusell som jag absolut inte vill se Rasmus Elm åka runt i.

Efter Sveriges 0 - 0 hemma mot Irland tidigare i år sade vännen Per att om Sverige vinner resten av matcherna är vi gruppsegrare och då behöver vi inte snacka mer. Den resan börjar ikväll och för mig får Per mer än gärna ha rätt. Dessvärre ser jag inte riktigt en svensk seger framför mig, det känns som att vi kommer att få det riktigt tufft ikväll och av den aneldningen är jag mer än nöjd med ett kryss i Wien.

 

Erik Hamréns startelva är ganska väntad och helt i sin ordning. Jag hade gärna sett Albin Ekdal på bekostnad av Rasmus Elm, men erfarenhet går före form ibland. Tror dock att Ekdal kommer att få minst 30 minuter och då hoppas jag verkligen han visar att han fungerar även i landskamper med betydelse.

 

Älskling -  Ulf Lundell

Idag är det nationaldag i landet Sverige och allt jag känner inför det är ett enda stort jaså. Skönt att få en extradag ledigt, det skriver jag gärna under på, men den här rojalistnationalistiska yran förstår jag mig inte på. Att stå och vifta med den svenska flaggan och känna sig stolt klarar jag inte av, det känns ungefär som en maskerad. Det är inte jag. Det är någon annan. Och det vill jag inte.

 

Är jag inte stolt över att vara svensk? Nej, inte direkt. Jag tycker det är tämligen ovidkommande vad en människa har för nationalitet, hudfärg eller kön. Vi har ett liv och en värld att försöka ta hand om på bästa sätt, och jag kan verkligen inte se att den klokaste vägen att gå är att leka landspatriot till håret raknar. Se i stället till att ta hand om dina medmänniskor och jorden vi ärvde. Det är värt så oändligt mycket mer.

 

"Där det klara och det enkla får råda som det vill, där ja är ja och nej är nej och tvivlet tiger still" / Öppna landskap - Ulf Lundell.

Åter efter en dagstur till Helsingborg.

Varje gång jag är i Helsingborg ser jag dessa båtar som går mellan Helsingborg och Helsingör. Båtar där människor turar. Har aldrig förstått storheten med att åka fram och tillbaka tills man är nöjd. Åk dit du ska, gör det du ska och åk sedan hem. Så märkvärdigt kan det väl inte vara att färdas över Öresund så att du till slut riskerar att inte veta om det är i borg eller i ör båten stannar nästa gång. Men kanske är det syftet med allt. Vad vet jag? Jag vill bara ha ordning och reda i tillvaron.

 

Såg Özz Nûjens härliga show "Dålig stämning" på SVT24 igår.

Den killen kar koll och är dessutom utrustad med en stor portion intelligens.

Inom kort kommer showen på SVT Play.

Vad du än gör; missa den inte.
Den kommer att ge dig ett och annat att fundera på.

 

Som vanligt är det extremt svårt att säga vad en träningslandskamp egentligen ger. Allt jag hoppas är att Sverige på fredag visar en attityd och en vilja likt den man plockade fram i den andra halvleken i Berlin i höstas. Gör man det finns det goda förhoppningar att få med sig tre poäng från staden där den Spanska ridskolan huserar.

 

Det här är bra och för mig hade det en igenkänningsfaktor modell gigantisk. Läs och begrunda. Jag är ganska säker på att många av er har varit med om ungefär samma sak; http://pelleblohm.wordpress.com/2013/06/04/en-stark-vanskap-som-dog/

Vi går in vecka 23 och även om jag vet att det är uttjatat kan jag inte låta bli att reflektera över hur fort tiden går. Det var inte länge sedan vi skålade in det nya året och nu är vi hipptjillevipp i början av juni. Vart dagarna och veckorna och månaderna har tagit vägen vet jag mycket väl, men det är ändå sanslöst hur det bara rinner iväg.

 

Trevligt bröllop i lördags när Michele och Gundega sade ja till varandra. Extra trevligt blev det tack vare det traditioner som Gundegas familj och vänner med lettiskt ursprung hade tagit med sig hit och lät oss ta del av. Var aningen trött igår, men det var det värt.

 

En intensiv landslagsperiod börjar ikväll och slutar nästa tisdag.
Erik Hamrén har bara tre forwards att tillgå och det känns som en rejäl gambling att förlita sig så mycket på en matchotränad Johan Elmander som Hamrén faktiskt gör. Å andra sidan är Johan Elmander en som aldrig viker ner sig och just den egenskapen kan vara en nyckel till de tre poäng vi behöver få med oss från matchen i Wien på fredag.

 

Tredje raka nollettan för Hammarby och i nuläget finns det inte mycket mer att tillägga än att det är drygt.

 

Min vän Patric har alltid hävdat att musik är större än fotboll och jag har alltid hävdat dess motsats. Jag gjorde en gång en jämförelse mellan Bono och Zidane och sa att jag hellre hade velat vara Zidane än Bono. Men i söndags när jag var på en alldeles formidabelt jättebra spelning med Lucinda Williams på Cirkus började jag tänka om en aning. Främst tack vare hennes gitarrist Doug Pettibone. Han bjöd på ett gitarrspel som var extremt nyanserat och så vitt jag kunde bedöma det fullständigt tonsäkert. Där och då började jag, i alla fall litegrann, omvärdera att jag hellre skulle vara en framstående fotbollsspelare än en framstående musiker. Kanske var det för att allt den kvällen bara satt sådär som det gör ibland när skickliga musiker har en bra dag på jobbet. Å andra sidan vet jag hur mycket jag njuter när jag ser en riktigt bra fotbollsspelare live. Jämförelsen mellan fotbollsspelare och musiker kommer nog alltid att följa med mig och det kanske rent av är så att respektive konstnärskap är mer närbesläktat än vad man kan tro.

 

Som jag skrev tidigare i veckan har jag en ambition om att publicera intervjuer på en blogg nära dig, och även om jag har en bruttolista på människor som jag vill träffa tar jag tacksamt emot tips från dig som följer fotbollslivet. Det behöver absolut inte vara fotbollsrelaterat. Skjut från höften och kom med förslag så får vi se vart allt landar.

 

Lycklig, lycklig - Ulf Lundell

I år är det tänkt att Hammarby ska ta steget från Superettan till Allsvenskan, men efter nio omgångar är jag väldigt tveksam till hur vi ska klara av det. Vet egentligen inte var jag ska börja, men eftersom fotboll går ut på att göra ett mål mer än motståndarna får det bli där. 

 

Sju mål på nio matcher är förstås åt helvete för dåligt. Jag har sett samtliga matcher, live eller på TV, utom den mot Falkeneberg på bortaplan, och blir mer och mer bestört över hur lite vi skapar. Det tas avslut från desperata lägen och en normalbra målvakt fixar de flesta skott från 20 meters avstånd eller längre. Det finns ingen som är beredd att offra en hörntand för att det ska bli mål, det skapas inget tryck vid underläge, det flyttas inte upp nickstarka mittbackar, det är så extremt mycket inte över Hammarbys anfallsspel just nu att jag blir alldeles matt.

 

Defensivt är det helt okej med en trygg och förtroendeingivande Johannes Hopf mellan stolparna som grundbult, men vad hjälper det att defensiven är helt okej om det inte skapas framåt. Kennedy Bakircioglu är viktig för Hammarbys offensiv på fler än ett sätt, men vi ska inte stå och falla med att han är skadad just nu, det är för dåligt med tanke på att vi faktiskt har en relativt stark och bred trupp. Såg Fotbollskväll igår och det gör ont att tvingas ge Daniel Nannskog rätt när det handlar om Hammarby. Hans tes om att många av spelarna inte ser möjligheten med att spela på Söderstadion inför en hemmapublik som inget annat lag i den här serien är i närheten av att ha. Nej, i stället för möjligheter blir man rädd och tveksam och ett tacksamt byte för motståndarna som i många fall räknar matchen mot Hammarby på Söderstadion som årets händelse.

 

Visst, det återstår 21 omgångar och det är alltid jämnt i Superettan och snart är Kennedy tillbaka, och med en seger mot Sundsvall är vi med igen. Men vem är det vi försöker lura? Just nu är det riktigt illa och jag är innerligt oroad över att vi harvar i Superettan även 2014. Vad händer med klubben då? Hur stort blir fallet om så blir fallet? Det orkar jag inte tänka på just nu. Nu vill jag bara tänka på att samtliga tar sitt ansvar och verkligen visar att man inte accepterar något annat än ett avancemang till Allsvenskan.

Från min första stapplande intervju i februari 2000 och fram till dagens datum har jag alltid älskat att göra intervjuer, och min ambition har alltid varit att komma innanför skinnet på personen jag har framför mig. Jag menar, vem Peter Fröjdfeldt var när han inte stod öga mot öga med tjugotvå testosteronstinna fotbollsspelare som för det mesta ansåg att domaren var ett nödvändigt ont, eller hur en bra semester kunde se ut för Lasse Lagerbäck eller vilken av Daniel Tjernströms egenskaper som han helst önskade att hans son skulle ta med sig ut i livet.

 

Har påbörjat en bruttolista med personer som jag av en eller anledning vill göra en stor intervju med, en intervju som ska publiceras på en blogg nära dig. Det är en skön mix av människor. Både inom och utom fotbollens underbara värld, och jag hoppas få till ett par under 2013. En blev klar i morse men jag väljer att ligga lågt med vem det är innan allt är i hamn. Vis av erfarenhet kan saker ändras fortare än man hinner säga offsidefälla.

 

Ikväll Söderstadion.

Tre matcher kvar på denna kultplats.

Känns aningen märkligt att det snart är över.

Men, var sak har sin tid.

Så även Söderstadions.

 

"Det är inget fel på oss, men det tar ett tag, att hitta hem, att hitta ett hem igen, att hitta ett nytt hem här igen" / Gott att leva - Ulf Lundell.

Vid den här tiden förra året var Arjen Robben en förlorare.

I år är han det inte.

I år har han avgjort CL-finalen och för alltid tagit en plats i historieböckerna. Hur mycket mitt hjärta än önskade och hoppades och ville att Dortmund skulle ta hem bucklan till Ruhrområdet var det mer än välförtjänt att B.M. stod som segrare när den utmärkte italienske domaren Rizzoli fann för gott att blåsa av den mycket sevärda finalen. Revanschen efter fjolårets bittra finalförlust på hemmaplan var ett faktum, och som Lasse Lagerbäck mycket riktigt konstaterade skruvade B.M. fast Dortmund i den andra halvleken. Müller och hans kamrater visade tydligt att det inte fanns på deras världskarta att förlora även årets final.

 

Hoppas verkligen att Dortmunds enda spelartapp inför nästa säsong är Mario Götze, förhåller det sig så finns det goda chanser att avancera långt även i nästa års upplaga av CL. Att B.M. är med när semifinalerna rullar igång i början av april tar jag på något sätt för givet. De har faktiskt alla chanser att bli den första klubben i CL:s historia att försvara mästartiteln.

 

I skrivande stund när lördag den 25 maj har blivit söndag den 26 maj med en dryg halvleks marginal längtar jag redan nu till nästa upplaga av CL. Det har med åren blivit en magisk turnering där matcherna i de allra flesta fall håller väldigt hög klass, och dessutom något som engagerar även de som inte har samma passionerade förhållande till fotboll som jag. CL:s varumärke är starkt och det mesta tyder på att det kommer att stärkas ytterligare de kommande säsongerna. Men som alltid i medgång gäller det att behålla ödmjukheten och både utveckla och bibehålla denna fina turnering på bästa sätt.

 

Man över bord - Plura Jonsson

Jag spar på orden till efter morgondagens final och bjuder på ett par bilder i stället. Dock; det finns en marknad i Stockholm för rättstavning av skyltar på caféer och restauranger. Lasagne kan få heta både lasangne, lasange och lassagne. För att inte tala om alla jätte goda skink mackor på sur degs bröd. Eller varför inte hem lagat potatis mos.