Ibland är det lilla stort

Tror stenhårt på att det är bra att glädja sig åt det lilla i tillvaron. Här och nu gläder jag mig åt en måndag där jag fått extremt mycket gjort på jobbet, där jag klippt mig och ansat skägget, där jag ätit färsk pasta med pesto och cocktailtomater med världens bästa fru, där jag varit ute med en glad och skuttig Freja. Samt avslutat dagen med en mycket sevärd match från Serie A mellan Genoa och Palermo. Och innan jag släcker lampan tänker jag läsa ett par sidor av Kåre Halldéns eminenta "Champagneführern". Se där en måndag att vara nöjd och glad över.
 
"Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd"
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv - Lars Winnerbäck

Ett derby i Milano går utanpå det mesta

I morgon är det dags för derby i Milano.
Och alldeles oavsett var antagonisterna befinner sig i tabellen är det en häftig och mäktig upplevelse. Jag har varit på plats vid två tillfällen och den jag minns allra mest och bäst är den från hösten 1999. Det var också den enda matchen under den säsongen som Vieri och Ronaldo (den riktige) startade tillsammans i Intertröjan. En match, som förutom just den lilla händelsen, kantades av att Milan på topp mönstrade en duo fullt i klass med nyss nämnda i den blå-svarta tröjan; Schevchenko och Weah. Det var också dessa två som med varsitt mål i den andra halvleken såg till att segern hamnade hos Milan denna kväll.
 
Jag satt på rät kortsida eftersom Ronaldos straffmål i första halvlek och Milans båda mål i den andra halvleken kom på "min" sida. Dessutom minns jag väldigt tydligt att inledningen av andra halvlek var aningen stökig beroende på att det flög in bengaler över hela vår läktarsektion vilket fick till följd att jag hade nästan lika mycket fokus upp mot översta läktarsektionen som ner mot planen, men tack och lov var "bengalattacken" överstökad på mindre än fem minuter.
 
Dock, med facit i hand och med mycket runnet vatten under broarna är det ändå nedanstående episod som jag minns allra mest och bäst från den härliga kvällen på San Siro i slutet av oktober 1999. En anekdot som jag skrev om i ett blogginlägg den 29 oktober 2011, men som är väl värd att repriseras.
 
I slutet av matchen jagade Inter en kvittering och det blev aningen grinigt på planen. Milans Zvonimir Boban var på väg att tappa fattningen inför domaren och precis när mannen i svart var på väg att ge honom det röda kortet lyckades Paolo Maldini med pondus, värdighet, ödmjukhet och en naturlig ledarbegåvning dels med ett litet ögonkast få Boban att ta tre steg åt sidan, men också med en ömsint hand på domarens axel prata lugnt och sansat med honom. Allt slutade med att domaren log mot Paolo Maldini och spelet kunde återupptas. För mig var den händelsen så typisk för Paolo Maldini. Detta att alltid uppträda värdigt och sportsligt oavsett vad som står på spel. Kanske kan man tycka att Paolo Maldini försökte manipulera domaren för att behålla Boban på planen och kanske var det så, men för mig handlar mycket om hur man gör det. Domare är också bara människor, och jag har svårt att tro att de som dömde i Serie A inte var imponerade av personen Paolo Maldini, och att de därför lyssnade med ett betydligt öppnare öra än om någon annan lagt en hand på deras axel och velat framföra sin åsikt.
 
Ser fram emot morgondagens match och som alltid när jag tittar på Milan känns det märkligt att inte #3 är med längre. För mig är Paolo Maldini Milan med allt vad det innebär, och förmodligen kommer det alltid att vara så.
 
"Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting"
Elegi - Lars Winnerbäck

Grattis Ulf Lundell!

Idag fyller Ulf Lundell 65 år.

Folkpensionär med andra ord.

Aningen svårt att begripa med tanke på den produktivitet och intensitet som än idag gör honom sällskap.

 

Jag började följa Ulf Lundell 1976 i samband med att romanen Jack kom ut. En bok som jag givetvis var alldeles för ung för då och som jag begrep mycket bättre när jag läste om den 10 år senare. Men jag minns än idag att jag rycktes med i den hype som omgärdade den när den släpptes.

 

Ulf Lundells musikliv började jag följa året efter och när Ripp Rapp kom 1979 var jag fast för evigt. Att jag inte har köpt hans två senaste album får gå in under kategorin ”var sak har sin tid”. Och att jag inte har sett honom live sedan 2005 kan även det med fördel placeras in i nyss nämnda kategori.

 

Men denna ”sak” som har haft sin tid gör mig fortfarande lycklig och ibland kommer jag in i ett tillstånd som bäst kan beskrivas som euforisktmelankolisktnostalgiskt. Till det lilla skrymslet av mig når ingen annan artist, oavsett konstform, på samma sätt som Ulf Lundell. Det väcks så mycket minnen av alla de slag och på samma sätt som jag kan bli näst intill fånigt nöjd med att fotbollen har bosatt sig i mig blir jag lika fånigt nöjd med att Ulf Lundell har gjort det.

 

Grattis på födelsedagen Ulf!

Jag hoppas att du försöker njuta av ditt liv som pensionär, om du nu ens skulle komma på tanken att du inte behöver vara så förtvivlat produktiv och kreativ längre. Å andra sidan vore det inte du om du inte var det.

 

”Den här gången tänker jag inte låta mig hindras av de drömmar som dog”

Natt – Ulf Lundell


Tre snabba tisdagsreflektioner

(1) Cirkeln sluts på något sätt när Svennis kliver in som tränare i den kinesiska klubben Shanghai East Asia FC. Svennis första stora tränarroll var som bekant i IFK Göteborg och en av alla Glennar hos de blåvita var en viss Hysén. Nu, i det som kan vara det sista stora uppdraget, är Tobias Hysén en av Svennis nyckelspelare när det ska byggas och sättas prägel på ett lag i en liga som för de flesta av oss är ganska anonym. Intressant blir det under alla omständigheter och jag utgår från att det kommer att skrivas en hel del om Svennis nya engagemang.
 
(2) Varje gång jag lyssnar på Oasis blir jag fruktansvärt irriterad över att de inte kunde hantera allt som det innebär att vara ett rockband, och bara köra på. Här pratar vi dårskap på hög nivå. Oasis hade alla förutsättningar i världen att bli det bästa rockbandet genom alla tider, men i stället för att kliva upp på prispallens översta trappsteg körde man bandet mot stupets kant och av spillrorna startades diverse solokarriärer som i min värld inte har gjort något större avtryck. Resursslöseri modell gigantisk skulle man också kunna kalla det.
 
(3) Vem såg Emil Krafth som högerback i landslaget det här året? Inte jag i alla fall. Men med Erik Hamrén vet man aldrig och jag undrar vad Johan Larsson har gjort för ont som inte tillfrågades först av alla när Mikael Lustig kastade in handduken till kvällens match. Nåväl, det är ju inte inget som Emil Krafth behöver bry sig om. Han kan bara gå ut och köra och visa att Erik Hamrén har gjort rätt.
 
"Kylan kom och luften blev så klar"
En fri man i stan - Ulf Lundell

Några tankar om 1 - 1 i Podgorica

Visst, det var en tveksam straff som den skotske domaren Collum blåste i Montenegros favör. Och visst, det var inte mycket till ojusthet från Isaac Kiese Thelin som gjorde att Albin Ekdals vackra mål blev underkänt. Men det är egentligen inte där som Sverige tappar två viktiga poäng. De poängen tappas mycket tidigare i matchen, då när vi hade koll på skeendena och faktiskt stundtals spelade riktigt skapligt.
 
I andra halvlek stod hemmaspelarna för ett helt annat motstånd och målet var en logisk följd på något sätt. Sverige är just nu inte ett bra landslag fyllt av harmoni och självförtroende. Tvärtom. Detta till trots är vi obesegrade i gruppen och det kunde har varit mycket värre. Precis som det å andra sidan hade kunnat vara mycket bättre. Det är svårt att peka ut enskilda spelare och händelser som förklaring till varför det känns ganska haltande och stolpigt just nu, men en del av förklaringen är förstås att Zlatan inte är helt fräsch, något som också märks på hans humör och på ett ibland aningen tråkigt kroppsspråk.
 
En sak är i alla fall väldigt tydlig; Erik Hamrén är en ganska usel matchcoach. Han pratar mycket om shining och om att våga, men det är aningen märkligt att han inte försöker förändra matchbilden i mitten av andra halvlek när Montenegro började förstå att, minst, en poäng var inom räckhåll. Dessutom begriper jag inte hur han kan sätta Pierre Bengtsson som högerback med tanke på hur extremt vänsterfotad han är. Där hade det ju varit mycket smartare att låta Sebastian Larsson husera när Mikael Lustig var tvungen att gå ut redan i paus.
 
Frankrike i Marseille på tisdag.
Vad gör Erik Hamrén då?
Hur mycket vågar han prova och experimentera?
Blir intressant att se.
Mina förhoppningar är dock att betrakta som små.
 
"Det gör ont fast ingenting blöder"
Man över bord - Plura Jonsson

Vänner gör mig rik

Patric och jag hade en trevlig kväll på The Flying Scotsman igår och när jag vandrade Folkungagatan hemåt kände jag mig väldigt rik. Inte på vare sig pengar eller materiella saker, men väl på, och det är värt oändligt mycket mer, fina vänner. Vänskap kan vara så mycket, men i min värld finns det ett antal hörnstenar som inte får saknas; man kan och får vara sig själv, man ger och tar, man bryr sig på riktigt och till taket ska det vara väldigt många meter.
 
Genom åren har människor kommit och gått.
Jag har lämnat.
Jag har blivit lämnad.
Och jag vet att det fanns ett skäl eller två när vägar gick åt olika håll. Ungefär på samma sätt som att det alltid finns skäl till att vänskap förstärks och förädlas.
 
När många personer samtidigt ska bli förärade med ett tack är det vanligt att säga ingen nämnd, ingen glömd. Jag vill göra tvärtom och tacka alla i enda lång rad. Tacka för en vänskap som jag värdesätter väldigt högt. Hey ho, let´s go; Per & Kerstin, Patric & Anneli, Olov & Annika, Jonas & Marie, Anders, Tim & Agneta, Henrik B, Henrik Y, Michele, Pelle, Magnus D, Magnus H, Pär S, Jennie & P-O, Peter S, Peter B, Stefan K, Sofie & Peter, Stefan A, Jonas H, Olof W, Malin, Stella, Erja, Pernilla & Fredrik, Kerstin B, Björn.
 
"Bara för att få en porter tänkte jag"
Sønder Boulevard - Thåström

Var står Sverige?

Montenegro borta på lördag känns väldigt oroligt på ett märkligt sätt.I ärlighetens namn har jag dålig koll på Montenegro frånsett Jovetic och Vucinic, men någonting säger mig att detta lilla land vill visa övriga fotbollsvärlden att man minsann är något att räkna med. Med största sannolikhet kommer de att ha en hemmapublik som hörs och som också vill rättfärdiga sin existens. Var Sverige egentligen står efter de tre inledande kvalmatcherna är i stort sett omöjligt att säga. Zlatan är långt ifrån matchform, och det känns som att just den detaljen kan vara skillnaden mellan tre fina poäng och en svidande förlust. Enligt källor nära landslaget mörkar Erik Hamrén startelvan så mycket han bara kan och kanske kan det dyka upp en överraskning. Om den överraskningen heter John Guidetti? Tveksamt, men jag tror att Erik Hamrén kommer att ge honom speltid. Om inte för att visa att han faktiskt lyssnar såväl inåt som utåt.
 
"Med utslagen brudfixarblick sjöng han om vägarna som lockat"
Mina stjärnor har slocknat - Plura Jonsson

Kort rapport från Andalusien

Igår kunde jag pricka av en arena som jag verkligen längtat efter att besöka; Ramon Sanchez - Pizjuan i Sevilla. Arenan och inramningen var högklassig, men det som på förhand skulle ha varit a walk in the park för hemmalaget blev på grund av egen förskyllan, och att Levante började tro på att det kunde gå, inte så. Efter en dryg kvart av andra halvlek förändrades matchbilden så pass att Levantes kvitteringsmål var mer än välförtjänt. Att man sedan fick hjälp av Sevillas målvakt Beto är en helt annan sak.
 
Det var en match som dessvärre blev ganska förryckt på grund av en hel räcka småskador och att sjukvårdarna därmed var inne med jämna mellanrum. Sex minuters tillägg i första halvlek och hela åtta i andra går till historien bland de matcher jag har upplevt live genom åren. Fjorton minuter är snudd på osannolikt, särskilt med tanke på att det inte var några större incidenter.
 
Genom åren har jag vid upprepade tillfällen försökt förklara att det inte förekommer mer filmningar i den italienska fotbollen än i den spanska. Igår fick jag verkliogen vatten på min kvarn. Jag räknade inte gångerna när det åmades och kråmades men log lite skadeglatt åt det faktum att skådespeleri verkar vara vardagsmat i den, av väldigt många, hyllade spanska ligan.

Att våga måste vara det enda rätta

Tillsammans med Michele följde jag Romas bortamatch mot B.M. Det var ingen rolig syn. Visserligen blev det inte samma ras som hemma men det är en stor besvikelse att man så tydligt bara tänkte i defensiva banor. Eller vad sägs om att ha Totti, Gervinho och Pjanic på bänken? Att inte våga och vilja mer framåt när det ändå finns offensiv kraft av hög klass är i mina ögon en väldigt tråkig fotbollsfilosofi. Särskilt med tanke på att Garcia tidigare visat att det är den offensiva fotbollen som gäller. Nåväl, Roma har fortfarande en bra chans att ta andraplatsen i gruppen och skulle det bli verklighet är det ingen som kommer att prata om det fega agerandet mot B.M. på Allianz Arena en regnig kväll i början av november.
 
Söndag 12.00 är det avspark mellan Sevilla och Levante på Ramos Sanchez Pizjuan. Jag är där. Det ser jag verkligen fram emot eftersom jag är mycket nyfiken på årets upplaga av Sevilla FC. Enligt de senaste väderrapportren från den andalusiska delen av världen ska det vara 18 grader varmt och växlande molnighet. Det funkar.
 
Ramon Sanchez Pizjuan, april 2007.  
 
Ikväll håller jag på Gefle, Frej och Assyriska.
  
Han kanske inte får till alla fotbollsprofilsimitationer helt klockrent, men en del är riktigt bra; https://www.youtube.com/watch?v=HnfH1zRQ1AA
 
"Jag struntar i att svara när det ringer, det är långsamt sätt att bli ensam" / Utkast till ett brev - Lars Winnerbäck.

Talande bild. Del 1.

Kanske är jag lättroad men den här bilden förstärker bara min syn på Juventus duktige ytterback/yttermittfältare, beroende på hur Allegri ställer upp sitt lag, schweizaren Stephan Lichtsteiner. Han går utan tvekan in på topp-tre bland dem som snackar allra mest med domaren under en match. Jag begriper inte hur han orkar, men förmodligen är det ett sätt för honom att tända till ytterligare. Han skulle helt enkelt inte känna igen sig själv om han var som Daniel Tjernström eller Gary Lineker. Två föredömen när det handlar om att låta domaren ta de beslut han tar och låta det vara bra så. Jonas Erikssons blick skojar du inte med, men det struntar förmodligen Lichtsteiner i. Han bara måste tugga vidare.
 
Foto: BIldbyrån
 
Det var en skön dag igår.
Den där molande malande oron över var Hammarby skulle spela fotboll nästa år var borta. Det är Allsvenskan som gäller med allt vad det innebär, och jag har lovat mig själv, och härmed även er, att inte skriva en enda rad om Hammarby innan den 1 december. Oavsett vad som händer. Bara vila och njuta över att äntligen vara där vi hör hemma.
 
Än en gång; Mats Olssons "Straffa och låta dö" är glimrande bra.
 
"Dom ringer från lobbyn och säger att hon vill träffa mig, men det är inte mig hon vill träffa" / Underbart - Ulf Lundell

Tack Hammarby! Stort tack!

Försöker samla ihop mig tillräckligt mycket för att få till en text som beskriver hur nöjd och glad och lättad, och allt vad ni vill, jag är över att Hammarby IF har lämnat den gruva som kallas Superettan. Det finns många detaljer att plocka fram en sen kväll som denna men allt kommer ändå att landa i Nanne Bergstrands förmåga att få en tämligen brokig samling individuellt skickliga fotbollsspelare att bli ett lag. Ett lag som vågade tro på att det skulle gå även om det innebar att man måste ha lite tålamod. Det fanns en period i våras när det gick aningen tyngre, men att man då kunde skaka av sig förluster och till synes onödiga poängtapp skulle visa sig vara karaktärsdanande för resten av säsongen.

 

Jag var en av 30 129 som bevittnade återtåget till Allsvenskan och den här eftermiddagen går in på ohotad förstaplats för liveupplevelser i den vackra fotbollsvärlden. Och med lite distans till euforin är det ganska intressant att det står 50 – 50 mellan glädje och lättnad. Jag var ganska säker på att glädjen skulle pulvrisera lättnaden, men än en gång har jag fått lära mig något nytt om mig själv.

 

Redan nu pratas det om förvärv inför nästa säsong.

Klart det gör.

Det hör till, och med rutinerade herrar som Nanne Bergstrand och Mats Jingblad kommer man också att hitta rätt pusselbitar för att den allsvenska comebacken ska bli stabil och bära spår av stor och stark framtidstro.

 

Jag ser fram emot härliga tider.


Gefle IF kan man lita på

Som alltid är jag en dålig tippare av hur Allsvenskan kommer att sluta, och när vi för ett par timmar sedan kunde räkna ihop tabellen hade jag ett enda ynka litet rätt; Gefle IF på kvalplats. Att jag satte toppfyrlingen, fast i fel ordning, är ju ingen merit. Att jag inte trodde mer på Falkenberg FF är jag ju inte direkt ensam om, men ändå. Tippa sluttabeller är verkligen inget jag är bra på. Om jag kommer att ge upp? Never ever. I mars nästa år gör jag en ny och den gången hoppas jag att Hammarby är ett av lagen som ska placeras in. Chansen till det är lika god som min mage är orolig inför morgondagens ångestdrabbning på ett knökfullt Nya Söderstadion. Om mindre än 24 timmar vet vi om vi klarade det direkt eller om just Gefle IF blir den sista nöten att knäcka.
 
"Gråvita skyar, tandläkarväder"
Söndermarken - Lars Winnerbäck

Tack Klas Ingesson!

Den direkta känslan var att skriva där och då.
Men det gick inte.
Av flera skäl.
Jag ville läsa allt som gick att läsa.
På alla medier.
Helst samtidigt.
Ta in alla filmklipp som var ett klick bort.
 
Ett dygn har gått.
Det är inte ett dugg verkligare för det.
En sådan som Klas Ingesson ska alltid leva.
Det är i alla fall vad vi vill tro om en urkraft.
Verkligheten vill något annat.
Men i våra hjärtan har du för evigt en plats.
 
Vila i frid Klas.

Tisdagsmix

Lästips: "Straffa och låta dö" - Mats Olsson.
Drivet, omöjlig att lägga ifrån sig och för dig som är van att läsa Mats Olssons briljanta krönikor i Expressen är det igenkänning modell stor i hans ton. 
 
Veckans märkligaste klädval; skinnjacka med Hells Angelsemblem och fransk kulturbasker på huvudet. Den kombinationen är svårslagen.
 
Tvärmörkt blev det.
Dock, tänd ljus.
Förbanna inte mörkret.
Det får andra ägna sig åt.
 
Om jag funderar något på Superettans sista omgång på söndag?
Knappt nåt.
Bara dygnet runt.
Vrider och vänder på olika scenarier och hoppas och tror och vill.
 
Det är härligt att återupptäcka gamla låtar.
Senast i raden; "Absolut Beginners".
David Bowies lilla mästerverk från mitten av 80-talet. Kombinationen av hans röst och en melodi som inte går att värja sig emot är alldeles fantastiskt bra.
 
På tal om söndag och för dig som ska till Nya Söderstadion; för ynka 30 koronor får du Supportrarnas Matchprogram. Huvudattraktionen den här gången är min intervju med Amadaiya Rennie. Bara den är värd 23 kronor. Jag lovar!
 
För första gången någonsin såg jag i lördags ett helt avsnitt av "Så mycket bättre". Vet faktiskt inte vad jag ska säga. Ser ett till på lördag och efter det kommer mitt slutgiltiga utlåtande. Ett är i alla fall säkert; Orup har gjort en och annan låt som sitter.
 
Falkenberg är de stora vinnarna inför den allsvenska avslutningen.
De lär klara sig kvar.
Vem hade trott det?
Inte jag i alla fall.
Jag hade dem tvärsist i mitt tips inför den allsvenska premiären.
 
En som förtjänar mycket beröm som kommentator är Petter Barrling.
Det jag främst tycker om med Petters kommentatorsstil är att han vågar vara tyst ibland, att han faktiskt litar på att vi som tittar på matchen förstår tillräckligt mycket fotboll för att slippa bli sönderpratade, samt att han aldrig går bananas för sakens skull. Sånt räknas i min värld.
 
"Alla har en brokig historia, en eld man måste snudda vid kanten"
Vem som helst blues - Lars Winnerbäck

Det räcker med ett par steg

Har inte en susning vad det kan bero på, men den är likafullt extremt tröttsam och enerverande; gap- och skriksjukan. Väldigt många har den redan och känslan säger mig att antalet bärare av den snarare ökar än minskar. Vad är det för fel att gå några ynka meter framåt i stället för att skrika på sin fru, sin man, sin kamrat, sin hund, sitt barn och så vidare? Inget fel alls förstås. Bara så oändligt mycket trevligare. Eskalerar gap-och skriksjukan för att världen runt omkring oss är en enda stor ljudmatta? Kanske. Men det är ändå inget tillräckligt starkt skäl för att inte ta de där extra stegen och framföra sitt budskap på ett värdigare sätt.
 
"Jag har glömt var vi är och jag vet inte vart vi ska"
Hem till Stockholm - Mauro Scocco

Nattliga Hammarbyfunderingar

I bästa fall återstår det bara 180 minuter av vånda och allmänt oroliga känslor. Det känns som att det är fullt tillräckligt, och egentligen är det helt knäppt hur mycket jag funderar på Superettans tabell. Jag vrider och vänder och bökar och ändrar och tänker och målar upp scenarier. Och hur jag än gör är Hammarby ett av två lag som slipper kvala. I morgon 13:00 är det avspark i Göteborg. Jag kommer att ha min Söderstadion for ever-tröja på mig och eftersom jag hade den närmast kroppen i tisdags är det en turtröja till motsats bevisats.
 
"Jag måste ha retat gudarna, måste gjort något fel"
Regn hos mig - Orup

Väl valda ord

Ibland måste man säga ifrån även om det känns obehagligt.
I tisdags var det ett sådant tillfälle.
På raden framför mig på Nya Söderstadion satt en man som under matchens första kvart bara klagade och gnällde och bespottade Nahir Besara. Och när Östersunds målvakt jätteräddade Besaras friläge brast allt för mannen. Då bestämde jag mig för att försiktigt lägga handen på hans ena axel och säga stötta, inte såga. Jamen vad fan han är ju värdelös fick jag till svar. På det sade jag inget mer än att det ändå är klokare att stötta än att såga. I slutet av första halvlek gjorde Besara 1-0. Då vände han sig om och sade; han av alla. Bra eller hur sade jag. I andra halvlek när Besara gjorde 2-2 vände han sig om och gav mig två tummar upp. Och efter Besaras tredje mål för kvällen hade mannen framför mig fått en ny favorit. När jag passerade honom på väg hem efter slutsignalen log han och sade tack.
Inget mer.
Det kändes bra.
 
"Jag blir tyst och undrar vad det är du egentligen tror"
Främlingar - Ulf Lundell

Övning ger färdighet. Hoppas jag.

Genom de stora och mycket smutsiga fönstret sken en försiktig och nyfiken vårsol in. Den runda höga vita muggen utan öra var fylld av varm choklad med lite nyvispad låglaktosgrädde på toppen. Runt halsen hade hon den ulligt mjuka grågröna halsduken som hon fått av sin farmor och som matchade hennes bruna ögon väldigt fint. Tankarna vandrade fritt och för första gången sedan i julas kände hon att det fanns ett hopp om att livet skulle bli hennes igen.
 
I morse hade hon joggat långsamt och lugnt på ett av Hellasgårdens kuperade och krävande spår. Fågelsången följde hennes rytm och vid ett par tillfällen såg hon också den vackert svarta koltrasten med sin karakteristiskt gula näbb. Även dofterna nådde hennes sinnen och den hon gladde sig mest åt var den välbekanta renlavens aningen söta mossdoft. Den påminde henne om när hon var en liten flicka och när hennes pappa la sin varma och aningen valkiga hand i hennes lilla mjuka och försiktigt lotsade in henne i den mörka och täta skogen bakom deras gamla blåmålade hus med gula knutar. Pappa hade på sitt lugna och stillsamma sätt berättat och förklarat för henne vad de såg, och vad de upplevde. Än idag fanns lyckan där, en lycka som bestod av att det bara var hon och pappa, och att allt kändes som ett större äventyr än vad det egentligen var.
 
I morgon är en annan dag.
Det är då allt avgörs.
Livet är ju faktiskt på väg tillbaka.
Alltså kan det bara gå bra.
Eller?
Hon avskyr när tvivlet gnager i henne som en hungrig bäver på utflykt i en skog full av krokiga grenar och hårda stubbar som bara väntar på att bli metodiskt uppätna. Hon vet att det inte var hennes fel att den gamle mannen dog den där mörka och regniga natten när november blev december och när de var alldeles för få, men ändå är det hon som ska sitta där på den anklagades hårda och bruna bänk. Det är på henne alla misstänksamma örnblickar kommer att landa. Hon tål att bli tittad på. Det vet hon, men det här är annorlunda. Hennes advokat säger att allt kommer att gå bra, att hon inte kommer att bli dömd. Men vad annat kan han säga?

Ge oss det enda vi behöver; Bajen, en bira, karneval.

Hur jag än försöker börja detta inlägg faller det platt.
Jag vill så mycket att jag nästan slår knut på mig själv.
Viljan handlar bara om en enda sak; vinst för Hammarby mot Östersund ikväll och serieledning igen. Känner mig både orolig och lugn i samma andetag. Det är en väldigt märklig och svårförklarad känsla men någonstans inser jag att jag lurar mig själv när jag tror att jag är lugn.
 
Det lugnet är i så fall bedrägligt, vilseledande, illusoriskt och förvillande. Ni ser själva, det finns inte ett dugg av lugn i mig. Men, eftersom den 21 oktober är ett magiskt datum och eftersom jag är aningen vidskeplig så tror jag på tre poäng tills motsats bevisats. Hur det ser ut skiter jag. Det syns ändå inte i tabellen.  
 
"Det finns dom som stannar tiden, det är inte bara attityd"
Berätta hur du gör - Lars Winnerbäck

Sju bilder från Portugal

Torget i Evora.
 
En riktig profil.
 
Den gula bergbanan är synonymt med Lissabon.
 
Vy över Lissabon.
 
Slitet och inbott.
 
Katedralen i Alfama.
 
Skön kontrast.
 
"Åren har gått, dom ligger som vrak på botten"
Man över bord - Plura Jonsson

Tidigare inlägg
RSS 2.0