fotbollslivet

Jag spar på orden till efter morgondagens final och bjuder på ett par bilder i stället. Dock; det finns en marknad i Stockholm för rättstavning av skyltar på caféer och restauranger. Lasagne kan få heta både lasangne, lasange och lassagne. För att inte tala om alla jätte goda skink mackor på sur degs bröd. Eller varför inte hem lagat potatis mos.

 

Följde det första derbyt på Friends Arena och blev bjuden på traditionell derbynerv men inget större skönspel. Kanske var det Djurgården som vann en poäng och AIK som förlorade två. AIK är definitivt ett bättre lag än Djurgården, men en kväll som denna hjälpte det föga när man inte förvaltade sina chanser bättre. AIK tappade mycket när Henok Goitom klev av i paus. Goitoms teknik, lugn, touch och blick gör att det känns som att han hela tiden har ett litet försprång som smittar av sig till övriga med svart tröja. 

 

* Tyckte om att alla AIK-spelare hade # 27 på tröjans framsida.

 

* Noterade att Andreas Alm är vänsterhänt. Väldigt passande på något sätt. Även om jag vet att det är en myt att vänsterhänta är mer kreativa känns det klockrent att AA är kaitlabb, som man säger på Gotland.

 

* Daniel Majstorovic har inte längre täckning för sitt kroppsspråk.

 

* "Att ta sig till Friends Arena är en logistisk utmaning". Ytterst välformulerat av Lasse Granqvist apropå att matchstarten sköts framåt ett par minuter.

 

* Snyggt av Kennedy Igboananike att vara så ödmjuk efter sitt mål. Med tanke på hur han blev behandlad i  Djurgården hade jag inte vare sig blivit förvånad eller reagerat negativt om han hade jublat fullt ut. Väldigt starkt av honom att vara stor i medgång.

 

På lördag är det final i CL.

Hjärnan säger B.M.

Hjärtat säger Dortmund.

Men mest av allt undrar jag hur Mario Götze mår i själen just nu. Om han är återställd från sin skada kommer han att avsluta sin tid i Dortmund med att möta den klubb han ska representera från och med den 1 juni. Hur blödig är han? Hur många motstridiga känslor brottas han med? Vill han ens spela? Den situation som han har hamnat i är minst sagt knepig och det ska bli mycket intressant att se hur han tacklar det hela om han nu bedöms vara i spelbart skick.

 

"Våra liv korsade varann ett tag, vi brukade ses över borden"

Blues för Bodil Malmsten - Plura Jonsson

Den här intervjun publicerades i Supportrarnas matchprogram igår inför matchen mot Landskrona BoIS.

 

Farväl Falkenberg

 

Kanske kan det upplevas som öppet mål men jag kunde inte låta bli att börja mitt möte med Christoffer Carlsson med att fråga om Jesper Ganslandts film Farväl Falkenberg.

 

-          Jag har självklart sett den men tyckte inte att den var särskilt bra. Men visst, det är klart att det är kul med alla platser som jag känner igen.

 

Hur är Falkenberg som stad?

 

-          Det är en stad som börjar leva upp såhär års, alltså en typisk sommarstad med Skrea Strand som huvudattraktion.

 

Christoffer och jag träffades dagen efter segern mot Assyriska och det var en nöjd, och trött, vänstermittfältare som drack vanligt kaffe med en skvätt mjölk i.

 

-          Även om vi inte spelade särskilt bra var segern väldigt viktig för fortsättningen. Jag försöker att inte tänka på hur det ser ut i tabellen men är förstås medveten om hur många poäng vi har och hur det ser ut i stort.

 

Dagens Nyheters Anders Lundqvist skrev såhär efter matchen mot Assyriska; Matchens Lirare, Christoffer Carlsson. Starkt bidragande orsak till att Hammarby vann mittfältet. Stor potential.

 

 Christoffer hade själv inte läst Lundqvists text, men blev glad för berömmet.

 

-          Jag tycker att det gick skapligt, men jag har mer att ge.

 

Hörde du jublet vid dina lyckade glidtacklingar?

 

-          Absolut, och det gjorde gott.

 

Som sextonåring lämnade han tryggheten hemma i Falkenberg för att börja gymnasiet i Landskrona och spela fotboll för BoIS. En resa som var tuff för en ung kille.

 

-          Jag hoppade av skolan redan efter ett par dagar. Fotbollen tog all tid, bland annat var jag iväg med pojklandslaget direkt när skolan började, och det kändes som att jag låg efter med skolarbetet på en gång. Skolan var på något sätt inget för mig och det var ett lätt val att hoppa av.

 

Hur tog dina föräldrar det?

 

-          De blev väl inte helt nöjda, men vad skulle de göra? Vi sågs i alla fall ganska ofta, min hemlängtan var stor och eftersom jag bara hade fotbollen blev det tid över för en hel del tågpendlande mellan Landskrona och Falkenberg.

 

Det blev ett par säsonger i Landskrona BoIS och spel i SuperEttan innan han vände åter till Falkenberg.

 

-          Fotbollsmässigt gick det bra men mitt kontrakt gick ut samma höst som min flickvän, Jehona, och jag hade fått vår förste son, Kelvin, och då var det skönt att vända hemåt.

 

Förste son, har ni en till?

 

-          Ja, Elliot, och en tredje är på väg i augusti säger Christoffer med ett skratt. Jehona och jag var snabbare än vad våra föräldrar var med att få barn. Det är kul och upptar förstås det mesta av fritiden.

 

Det är ofrånkomligt att inte jämföra spel i Falkenberg med spel i Hammarby. Samma serie, men olika världar.

 

-          I Falkenberg är det kanske ett snitt på 1200 åskådare per match och av dessa är det kanske 20 som kan kallas för klack. Förra säsongen var det tre matcher som betydde lite extra; Halmstad BK, Varberg BoIS och Hammarby. Då var det mer folk än vanligt på läktarna och då var det också extra kul att spela.

 

Förra säsongen var Christoffer en av planens bästa när Falkenberg gästade Söderstadion, en insats som definitivt stärkte hans aktier att bli Hammarbyspelare.

 

-          Jag hade anbud från klubbar närmare Falkenberg men efter att ha pratat med Gregg och Gustaf var jag klar med vad jag ville. Det kändes bra och jag har alltid haft som mål att få vinna en serie.  Det har vi verkligen chansen att göra i år.

 

Snabbheten är en av Christoffers stora tillgångar och därför blir jag aningen förvånad när han inte tycker att han är speciellt snabb.

 

-          Många pratar om min snabbhet, men jag har aldrig tyckt att jag varit särskilt snabb. I alla fall inte utan boll. Det känns som att jag i så fall är snabbare med boll.

 

Kan du utveckla det?

 

-          Det är mer än känsla jag har, men kanske handlar det om att jag har låg tyngdpunkt och att jag är ganska kort. Om jag hade varit 1,90 i stället för 1,70 hade det förmodligen sett annorlunda ut.

 

Efter ungefär en kvart av den första halvleken mot Assyriska ordnade Christoffer en vänsterhörna för Hammarby. Kennedy gick ut för att lägga den och under tiden passade Erik Sundin på att ta ett snabbt snack med Christoffer. Vad pratade ni om just där?

 

-          Erik snackar alltid mycket och vid den hörnan ville han att jag nästa gång ett liknande läge uppstod skulle titta mot straffpunkten eftersom han gärna droppar bakåt.

 

Är man verkligen mottaglig för korrigeringar och råd mitt under matchen?

 

-          Ja, oftast i alla fall. Det är alltid bra om vi kan ha ett snack på plan.

 

Farväl Falkenberg blev hej igen Falkenberg i slutet av april. För Christoffer var det en match som vilken som helst.

 

-          Självklart var det roligt att komma hem igen och träffa de gamla lagkamraterna. Inga sura miner från någon, alla vet vad det handlar om; får man ett bättre anbud från en annan klubb så går man. Det enda tråkiga med matchen i Falkenberg var att vi gjorde en riktigt dålig match.

 

Den senaste tiden har dessvärre fotbollen i Stockholm handlat mer om tragisk död, hot och avgångar än om positiva resultat.

 

-          Egentligen är inte Ivan Turinas död värre än någon annans, men givetvis var det hemskt och även jag inte kände honom personligen blev jag väldigt ledsen när jag fick reda på det. Det var också lätt att sätta sig in i situationen med två barn och ett tredje på väg. Och att behöva avgå från ett jobb för att man känner sig hotad är givetvis helt fel. Nu står väl ord mot ord, men upplevde Magnus Pehrsson det som ett hot är det ju så.

 

När jag intervjuade Johannes Hopf inför säsongens första matchprogram berättade han om sina grundliga uppladdningar inför matcherna.  Christoffer har en helt annan filosofi.

 

-          Målvakter är ju lite speciella säger han och ler. Jag försöker att se det som en vanlig dag och är mycket hellre ute och leker med killarna i stället för att grotta in mig i att det är match. Det funkar bäst för mig.

 

Vi kom än en gång in på skillnaderna mellan att spela i Hammarby och att spela i Falkenberg när Christoffer berättar om hur det ser ut efter en seger.

 

-          I Hammarby är man mer lättad än glad efter en vinst. Det är en betydligt större press här. Det ska vara vinst. I alla fall hemma. Jag minns hur det var i mötet med Hammarby förra året. Det blev 2-2 och det kändes som en seger, nu vet jag att det kändes som en förlust för Hammarby.

 

Fem snabba

 

1)      Rock eller Hiphop? Hiphop. Men helst lyssnar jag på radio.

 

2)      Film eller böcker? Film. Läsning har aldrig varit min grej.

 

3)      Serie A eller Premier League? Serie A. Jag gillar många av lagen där.

 

4)      På Spåret eller Så mycket bättre? Så mycket bättre. Det har jag i alla fall tittat på.

 

5)      Storstad eller sandstrand? Sandstrand. Lugnare och skönare.

 

Jag blir glad av engagemang.

 

Alldeles oavsett det handlar om att man vill bevara alla övervintrade fjärilslarver ute på Ornö, eller om man brinner för att spela schack i motvind, för att inte tala om när man engagerar sig med att protestera mot Ölandsbron flera år efter att den är byggd, invigd, överkörd ett antal gånger och snudd på passé.

 

Engagemang behövs, engagemang skapar möten mellan människor och utan engagemang blir resultatet ofta sämre än när engagemanget varit en huvudingrediens. Allt det här for igenom mitt huvud när jag i fredags kväll såg Atletico Madrid ta hem det spanska cupguldet. Tränaren i A.M. heter Diego Simeone. För många är han mest känd för att ha provocerat fram utvisningen på David Beckham i åttondelsfinalen i VM 1998 mellan Argentina och England. För mig är han mest känd som en pådrivare utan dess like under sina år i Lazio.

 

Jag hade förmånen att under Svennis tid i klubben få närvara vid ett antal träningar och jag minns särskilt dagen efter en match mot Udinese i februari 2000. Startelvan tränade väldigt lätt medan bänkspelarna och de som inte rymdes på bänken körde hårt. Diego Simeone gick i bräschen för hela den träningen och när var dags för tempostarkt tvåmålsspel under passets sista halvtimme ville den hetlevrade argentinaren visa Mister från Torsby att nu djävlar har du satt mig på bänken för sista gången. Han vann varenda närkamp, han blev galen när någon annan inte tog i, han gnällde när han fick ett inkast emot sig och han såg till att hans lag också vann detta tvåmålsspel. Svennis och jag pratade om det efteråt och Svennis sa med sedvanligt lugn stämma att det är perfekt att bänka Simeone ibland eftersom han alltid tar det på rätt sätt och verkligen vill visa mig att jag har gjort fel som inte låtit honom starta matchen. Mister från Torsby hade ett antal rävar bakom varje öra.

När det här skrivs spelar Sverige semifinal i Ishockey-VM.

Hade det varit för tjugo år sedan hade jag suttit klistrad vid TV:n.

Då var jag brett idrottsintresserad.

Nu är jag mer än smal.

I stället för hockey har jag läst.

"Hela havet stormar" av Arne Dahl.

Tät, välskriven och total oförutsägbar.

Kvalité rakt av.

 

I morgon håller jag på Newcastle.

Har det brunnit i luvan på mig?

Nej.

Newcastle måste hjälpa Tottenham.

Svårare är det inte.

Tottenham och Arsenal jagar en CL-plats.

Räknar med att Tottenham klarar av Sunderland hemma.

Dock, Newcastle måste spela minst oavgjort mot Arsenal.

Om inte får Tottenham nöja sig med spel i EL.

 

Den vassa eggen - Ulf Lundell

David Beckham tackar för sig och av alla minnen jag har av mannen, som var så mycket mer än en bra fotbollsspelare med en vidunderlig högerfot, finns det inget som bräcker när han på övertid knorrade in frisparken mot Grekland på Old Trafford i oktober 2001. Ett mål som tog England till VM. Ett mål som gjorde att Svennis fick behålla jobbet. I alla fall ett tag. 

 

Englands första halvlek var under all kritik men i den andra hände något. David Beckham visade exakt de lagkaptensegenskaper man vill se. Han ägde högerkanten, han drev på de andra, han tog inte ett enda felbeslut och han visade att han ville spela VM nästa år. Klockan gick och det mesta tydde på att Grekland skulle skrälla. Resten vet vi och även om jag inte tycker om att använda ordet rättvist i fotbollssammanhang var det rättvist att det var just David Beckham som fick bli hjälte den eftermiddagen i Manchester.

 

Final ikväll i EL
En turnering som inte riktigt fått fäste i mig. Många bra lag är med. TV4 har vänligheten att sända matcher därifrån. Alltså är det upplagt för ännu en fotbollsupplevelse att grotta in sig i. Det har dock inte riktigt blivit så och den enda hållbara förklaring jag har är att EL spelas samma veckor som CL, och att jag faktiskt är lite fotbollsmätt när torsdagen kommer.

 

Tipset ikväll får Chelsea.

Av den enkla anledningen att de är starka i matcher av den här karaktären.

 

Hade en dröm i natt som verkligen visar att hjärnan tar egna vägar när man sover.

 

Jag drömde att vännen Henrik Ystén hade fått i uppdrag av Indiens fotbollsförbund att komma dit och föreläsa om vikten av att vara fransk i sitt fotbollstänk. Med kort varsel tackade han ja och tog med sig Anders Svensson, Olof Lundh och mig.  Efter en lång flygresa var vi framme. I Boston. Och inte en indier i sikte. Henrik tog det hela med ro och sa; ja ja, de nämnde aldrig exakt vart vi skulle men vad fan, de dyker väl upp. Dagarna gick och inga indier syntes till. Vi började bli aningen otåliga, särskilt Olof, men Henrik behöll lugnet. Efter ett par dagar dök de upp och det pådraget var inte att leka med. Vi blev behandlade som kungar, vilket vi hade blivit hela tiden med extremt bra boende och bra restaurangupplevelser. Men när Henrik ville ta ansvar för att han blivit ditbjuden sa de att de hade ändrat sig gällande föredragshållare och att Thomas Nordahl var på väg i stället. Henrik behöll sitt lugn, men både Anders, Olof och jag fick spelet. Där vaknade jag, men det hade onekligen varit spännande att ta del av fortsättningen.

 

My way - Frank Sinatra

Det går inte alltid som man har tänkt sig.

 

Skivdag med Patric i lördags och som så många gånger förr fick samma tanke fäste i huvudet; tänk om jag hade haft den skivan kvar att lyssna på, den boken att läsa och den filmen att titta på.

 

Favoriter har ju en speciell plats i ens hjärta och jag hade verkligen inte haft något emot att ha kvar Ulf Lundells "Den vassa eggen", Bob Dylans mästerverk "Oh Mercy" eller "Söndermarken" av Lars Winnerbäck. På boksidan är "Gudfadern" av Mario Puzo samt "Simon och ekarna" av Marianne Fredriksson två som gärna fått vara olästa. När det gäller film är den första jag kommer på "Den röda filmen" av Krzysztof Kieślowski.

 

 

 

Som många av er känner till är fotboll den ultimata konstformen för mig. Under de senaste åren har teatern på ett ytterst välförtjänt sätt klämt sig in framför livemusiken och beslagtagit andraplatsen. Teater är precis som livemusik fruktansvärt mycket här och nu, och när jag igår fick ta del av en storslagen "Other Desert Cities" på Dramatens stora scen blev det så fruktansvärt tydligt hur det skrivna ordets tyngd kan nå hur långt som helst om rätt människor framför det. Rätt människor igår var framför allt Marie Göranzon och Ingela Ohlsson.

 

Jag är helt övertygad om att Marie Göranzon skulle kunna nå upp till en eventuell nittonde balkong utan att de personer som satt där skulle gå miste om en enda liten nyansskillnad i hennes repliker. Hon är ett unikum den kvinnan; i stället för att med ålderns rätt ta två steg tillbaka och vara nöjd så tar hon fyra steg framåt och visar exakt hur det går till att utöva ett yrke när man kan vila i kombinationen av erfarenhet och en självkänsla som så tydligt signalerar att det här kan jag, och det här är jag trygg med. Marie Göranzon är för mig det allra bästa vi kan erbjuda i skådespelarväg i Sverige detta nådens år 2013. Om 10 år är Ingela Ohlsson det. Jag lovar.

 

Skyll på stjärnorna - Ulf Lundell

Så skedde det till slut; Sir Alex Ferguson har aviserat sin avgång efter säsongens slut. 27 år i samma klubb är till ända. Det tål att upprepeas; 27 år. I det vanliga livet är det ganska långt. I fotbollslivet är det så långt att det passerar det begripligas gräns.

 

Den som tar över efter Sir Alex Ferguson har en uppgift framför sig som måste rankas som fotbollsvärldens svåraste. Jag menar, allt den personen gör kommer att jämföras och granskas in i minsta detalj. Det kommer inte att finnas utrymme för dåliga resultat. Å andra sidan, är du stark nog att ta dig an utmaningen som Manchester Uniteds nye tränare klarar du säkert av en eventuell motvind. I alla fall till en början.

 

Den 21 augusti 2011 skrev jag följande inlägg om Sir Alex Ferguson. När jag läser det nu, knappt två år senare, känns det som ett av de jag skulle ha med på en eventuell topp-50-lista av det jag har producerat genom åren. http://fotbollslivet.blogg.se/2011/august/utkast-aug-23-2011.html

Nu vet jag hur det känns när brandlarmet går på ett hotell.

Det känns.

02:45 i natt väcktes jag av en infernalisk signal.

Sov djupt men var snabbt i kläderna och tog mig ut mot nödutgången.

Ingen brand den här gången.

Det var någon hönshjärna som rökt på sitt rum.

Tydligen blir den personen bötfälld för sin dårskap.

Inte mer än rätt.

Att det tog 45 minuter för mig att somna om är en annan historia.

 

Malmö laddar för Eurovisionsfinalen den 18 maj.

Kunde jag bry mig mindre skulle jag.

Dock, det är kul för staden även om tävlingen i sig suger.

 

Nu vidare mot Göteborg.

 

Över gränsen - Lars Winnerbäck

På turné måndag till onsdag.

I natt sover jag kungligt på Mayfair i Malmö.

I morgon på First G i Göteborg.

Inte lika kungligt på något sätt.

Det hotellet är mer en produkt än en upplevelse.

 

Tänkte släppa Ivan Turina.

Stört omöjligt efter att ha sett hyllningarna på Friends Arena.

Så vackert.

Så innerligt och så värdigt.

Rosorna.

Den tysta minuten innan avspark.

Och kramen Tobias Hysén gav Nisse Johansson innan avspark.

Den var på riktigt.

Det var hjärta.

 

Har känslosamhet och blödighet med åldern att göra?

Förmodligen väldigt individuellt.

I mitt fall är det definitivt så.

Ivan Turinas död har påverkat mig enormt.

Det är nyttigt och det är jobbigt.

Och på sikt är det bra.

 

Rått och romantiskt - Ulf Lundell

Ikväll är jag glad att jag satt kvar ett par minuter efter slutsignalen mellan Napoli och Inter. Då fick jag se två och en halv minut magi. Lorenzo Medici hade satt ihop en liten film om världens genom tiderna bäste fotbollsspelare; Diego Armando Maradona. Merparten av bilderna kom från hans år i Napoli och det Maradona bjöd på är så sagolikt vackert att jag inte hör ett enda ord av vad Medici säger. Mina ögon får inte nog och till slut kommer jag på mig själv med att skratta av ren hänförelse. Ett skönt slut på en vecka som haft sina dystra timmar.

Dagen efter det svårbegripliga.

Det vill inte ut ur systemet.

Vissa gånger kommer ett dödsfall innanför skinnet på något sätt.

Det här var en sådan gång.

 

Den här bilden gör att det känns lite bättre.